22
dec
Jag har alltid älskat julen, men för några år sedan märkte jag att den fylldes av allt fler måsten och allt mindre av att bara mysa. Jag blev tvungen att fundera på vad som var viktigt för mig och kom fram till att det var musiken, ljusen och pysslandet. Efter det har jag försökt ta bort lite måsten för att få tid med att bara vara. Mina barndoms jular bestod av mycket pyssel, både i skolan och hemma tillsammans med mamma och syskon. Själv pysslade jag också tillsammans med mina barn när de var små, men när de tappade intresset, så slutade även jag. Så för några år sedan lovade jag mig själv att varje år göra ett nytt pyssel att hänga i granen. I år köpte jag därför några vackra papper för att vika pappersstjärnor. Jag minns just dessa från barndomen, lite för svåra för mig men mamma kunde göra dem. Det följde till och med en instruktion så det kunde väl inte vara så svårt? Eller?
Efter att flera gånger tittat på mitt pysselpaket och instruktion insåg jag slutligen att jag faktiskt inte fattade instruktionen. Varken bilden eller den skriftliga steg-för-steg-texten gav mig tillräcklig vägledning. Jag behövde en tydligare och bättre stödstruktur. Först sökte jag hjälp av barnen i hopp om att de skulle ha större tålamod att tolka bilden. Sonen sa direkt åt mig att söka efter en film på Youtube, ”Det gör jag, när det är något jag inte fattar”. Han hade dock inget intresse av att vara en stöttande kamrat i detta. Hm, skam den som ger sig. Det kan inte vara så stor skillnad på film och en tydligare instruktion, tänkte jag och sökte efter en bättre steg-för-steg-instruktion på nätet. En morgon medan alla andra låg och sov så satte jag igång med mitt lilla projekt. Efter en timme hade jag fortfarande bara lyckats med den platta delen på stjärnan och kunde absolut inte förstå hur jag skulle fortsätta. Beslutade då att ge upp, för tillfället. Inte skulle det kunna vara så att detta lärande låg utanför min proximla utvecklingszon?
Till slut gjorde jag som sonen sa och sökte efter en instruktionsfilm på Youtube. Vilken skillnad! För det första förstod jag instruktionen, eftersom den inte hoppade över steg som var självklara för läraren. Hur ofta gör vi själva det som lärare? Ganska ofta antagligen och det är därför ”den stöttande kamraten” är så viktig. Den kan hjälpa på rätt nivå och kan ha lättare att se var instruktionen har missat eftersom den just har lärt sig samma moment. För det andra så var det inte pinsamt att stoppa filmen och ta om samma moment flera gånger. Läraren kunde inte tröttna på att jag inte fattade vid varken första, andra eller tredje försöket. Dessutom kunde jag ha filmen på, även efter att jag hade förstått, som ett stöd för minnet, så att jag kom ihåg i vilken ordning allt skulle vikas. Slutligen så kunde vika stjärnor utan filmen. Om ni vill pröva så får ni filmen som jag använde här:
Av detta lärde jag mig att det lönar sig att lyssna på sina barn och att jag måste flippa mer av mina instruktioner i vår, så att mina elever ges bättre möjligheter till att lyckas med sina uppgifter.
God Jul
Senaste kommentarer