Jag kan inte minnas när jag lärde mig läsa. Det gick liksom så lätt för mig och jag kunde det när jag började i skolan. Däremot hade jag svårt för en del annat. Koordinerade rörelser var inte min starka sida och när Aerobics blev poppis så kunde jag konstatera att det inte var för mig. När någonting är riktigt svårt att lära sig, så tar det ett tag att uppfatta alla detaljer i helheten. Lärandet är en fascinerande process och för att riktigt förstå hur komplext det är, brukar jag reflektera över mitt eget lärande. Det brukar göra det lättare att sätta sig in i elevernas utveckling. Ibland kommer de bästa reflektionerna när jag bara slappnar av och följer med i ett automatiserat görande. Promenader kan skapa ett sådant tillfälle av tankeflöde.

Veckorna före och efter jullovet har vi ägnat åt hinduism och buddhism. Vi har testat på meditation och pratat lite om hur det kan påverka oss. Inspirerad av Jannikes Hjälten och jag så startade jag en blogg som jag kallade Tro och tanke. Vilka alster eleverna har skrivit och vilket lärande som har skett! Jag blir så galet stolt när jag läser elevernas inlägg. Under jullovet så läste jag  igenom dem för att kunna ge lite feedforward när de kom tillbaka och skulle fortsätta. Innehållsmässigt så var jag nöjd, men de hade inte alls snappat upp hur de skulle märka sina inlägg, om de alls hade fått upp dem på bloggen det vill säga.

Istället för att komma tillbaka och vara irriterad på alla ”fel” de hade gjort så fick jag rannsaka mig själv. Hur hade mina instruktioner sett ut? Vilken förförståelse hade eleverna? Vilka förutsättningar fanns för övrigt? Dels så hade mina instruktioner kunnat vara tydligare och dels så hade eleverna inte så stor erfarenhet av att blogga. Det var bara för mig att göra om och göra rätt. Ge tydligare instruktioner med både matris och checklista. Skriftligt och muntligt. På bloggen och på tavlan. Enskilt och till gruppen. Orka upprepa, trots att jag har sagt samma sak flera gånger. Visa på goda exempel och lyfta dem som gör ”rätt”.

Istället för att komma tillbaka och vara irriterad på alla ”fel” de hade gjort så fick jag rannsaka mig själv. Hur hade mina instruktioner sett ut? Vilken förförståelse hade eleverna?

Jag har förut beskrivit hur viktigt det är med elevexempel och att våga börja göra, för att lära sig. Den gången handlade det om bikramyoga och jag har envist fortsatt att göra. Inte perfekt eller ens särskilt bra. Men jag har inte gett upp. För någon som alltid har känt sig lite motoriskt klumpig och helst avstått från fysisk ansträngning, är det ett stort steg. Något som har slagit mig är att jag lär mig något varje pass! Oj, är det den muskeln som ska användas också? Jaha, det känns annorlunda om jag gör så här. Jag kan ju göra den här övningen nu och fortfarande andas samtidigt. De första gångerna lät det som om lärarna sa samma sak varje gång och att jag gjorde precis som de sa. Efter ett tag började jag höra nyanserna. Jag hade varit så koncentrerad på de stora dragen och rörelserna att jag inte uppfattade detaljerna. Vilken lyckokänsla som strömmar genom en när man upptäcker att man har lärt sig något.

Det härliga är att det är så lärandet ser ut även för eleverna. När de upptäcker att de har lärt sig något nytt, så tänds ett glitter i deras ögon och ett leende sprids i deras ansikte. Men först måste de få ta in de stora dragen och rörelserna, att komma in på bloggen och publicera ett inlägg, för att sedan kunna fokusera på detaljerna, lägga till bilder, länkar och skapa en layout. Läs till exempel Parvati97 och se hens utveckling i bloggandet, från det första inlägget, längs ned på sidan, till det sista som ligger högst upp. Nu hoppas jag att vi alla får ett skönt sportlov fullt av vila och lärande.