Visar inlägg med kategori:

3

okt

Raster och pauser i skolan

received_305219153603826I veckan hade jag den stora förmånen att få delta i konferensen Leda lärande som Stockholm stad anordnade för sina förstelärare och skolledare.

En av talarna sa inför en av konferensens pauser: ”Vi har så mycket rast i skolan”. Ja, det stämmer kanske, för eleverna. Vi lärare är inte så bortskämda med pauser i skolan. Så att vara på konferens är ett välbehövligt avbrott i arbetet. I pauserna mellan konferensens inspirerande föredrag och diskussioner så händer något. Då hinner vi verkligen tala till punkt, reflektera och lyssna på varandra.

Pauser är viktiga för lärandet av flera anledningar.

  • De ger oss möjlighet att reflektera.
  • Vi får energi genom att röra oss.
  • Vi kan fylla på med energi genom att äta.
  • Vi får gemenskap med kollegor och kamrater.

Pauser i en digital tid

Leda lärande hade digitalisering som tema och frågan är om skolan måste se likadan ut om 15 år? Flera talare talade om att skolors organisation har många inlåsningseffekter i uppdelningen av ämnen, gruppstorlekar och lektionslängd. Varje vecka kanske inte måste se likadan ut? Olika elever kan behöva olika långa pauser. Vi lärare kan också behöva fler pauser.

I Stockholm så står vi inför införandet av en ny skolplattform. En fara i det införandet kan innebära en ökad arbetsbelastning för många lärare. De få pauserna vi har kan komma att ätas upp. Här spelar vårt nya skolavtal och våra fackliga organisationer en viktig roll. Digitaliseringen ska självklart bidra till en minskad arbetsbelastning och ett ökat lärande.

14

sep

När staten stigmatiserar och diskriminerar

stamp-2114884_960_720Då och då blir jag kontaktad av media som vill göra reportage om mig utifrån att jag har gått ut öppet med min adhd. Andra lärare har också kontaktat mig och i förtroende berättat att de också har en diagnos och medicinerar men att de inte vågat säga något på arbetsplatsen. Varför är det så?

Själv har jag börjat tveka när det gäller att rekommendera föräldrar och elever att begära utredningar för NPF. I skolan så ger vi ändå det stöd och gör de anpassningar som eleven behöver oavsett om det finns en  diagnos på papper eller inte. En diagnos kan nämligen innebära stora svårigheter i vuxenlivet. Inte för att man har ett funktionshinder, utan för att staten stigmatiserar och diskriminerar personer med en NPF-diagnos.

Svårigheter att få körkortstillstånd

Det är svårt att få körkort och det krävs att man kontinuerligt skickar in läkarintyg. Eftersom jag fick min diagnos som vuxen då jag redan hade körkort så har jag aldrig behövt lämna in något läkarintyg på min lämplighet som bilförare. Ingen läkare har heller anmält min olämplighet eftersom läkare i allmänhet inte anser att adhd diskvalificerar en som bilförare. Men staten i form av Transportstyrelsen anser att just personer med adhd har tvivelaktig förmåga att köra bil.

Du får inte bli polis

41026203_992415674251764_3098414958094843904_nDu kan inte bli polis om du har adhd. Något som är väldigt underligt då personer med adhd ofta har snabb reaktionsförmåga och fungerar utmärkt under press. Det är rutinen som blir tråkig och kan vara svår att hantera. Troligen är det precis som med mitt körkort, att det finns en hel del personer inom poliskåren som faktiskt var hyperaktiva och spänningssökande som barn, som är poliser. Hade de vuxit upp idag kanske de hade fått en diagnos och därmed diskvalificerat sig till sitt drömjobb.

”Om du har ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos kan du inte bli polis. Polisarbetet innebär många speciella och oförutsägbara situationer, i många olika miljöer, där det ställs höga krav på vilka beslut som ska fattas och hur man agerar. Poliser får därför inte ha medicinska hälsotillstånd eller sjukdomar som kan utlösas eller förvärras av arbetet, till exempel på grund av att man behöver ta mediciner regelbundet. Poliser får inte heller ha någon sjukdom eller något medicinskt tillstånd som kan utgöra en fara för personen själv, för kollegor eller allmänheten.”

Från Polisens webbplats

Polisens information förklarar att adhd är ett medicinskt hälsotillstånd som kan utlösas eller förvärras av polisarbetet. Du anses inte kunna fatta beslut i en oförutsägbar situation och underförstått så utgör man även en fara för kollegor och allmänhet. Det är obegripligt att dessa förlegade och stigmatiserande formuleringar står kvar. Är det något som människor med adhd är kända för, så är det sin förmåga att tänka utanför boxen och en snabb reaktionsförmåga. Det verkar som Polisen tror att adhd på något sätt skulle vara en nedsättning av intelligensen.

Omöjligt att göra lumpen

Detsamma gäller om du vill bli militär. Om du har haft eller har en NPF-diagnos så är du utesluten från det militära. Det görs ingen personlig prövning, utan staten har på ett diskriminerande sätt bestämt att du inte duger. Det här är inte bara jag kritisk till, utan det är både experter och intresseorganisationer som har protesterat mot denna bortsortering av människor. Människor som vi behöver och som troligen skulle göra ett utmärkt jobb.

De här tre olika exemplen på hur staten diskriminerar personer med NPF-diagnoser är anledningen till att jag numera tvekar till att rekommendera utredning. Trots att jag anser att en utredning är ett otroligt värdefullt redskap i förståelsen av sig själv och formandet av sin framtid. Genom dessa förlegade regler så bidrar staten till att stigmatisera adhd och vi som är öppna med våra funktionsnedsättningar blir till en nyhet att göra reportage om.

Om bloggen

Porträtt på Åsa Colliander-Celik som står framför en bokhylla.

Hur använder vi lärare digitala verktyg? Måste vi veta mer än våra elever eller är det ok att inte kunna allt? Med den takt som IT-tekniken utvecklas i så är det i stort sett omöjligt att hinna ta in allt nytt.

Men vi är i alla fall några som försöker. Jag testar gärna nya digitala verktyg och försöker hela tiden lära mig mer. Ibland blir det mest att jag nosar på ytan och andra gånger tar jag ett djupt dyk ner. Ibland glömmer jag bort det jag lärt mig och ibland gör jag fel. Om allt detta tänker jag berätta och om hur vi på vår skola försöker få fler att våga pröva.

Jag som skriver här heter
Åsa Colliander Celik och är So-lärare på Mälarhöjdens skola och en av skolans nya förstelärare. Jag har alltid varit intresserad av nya saker och har därför lärt mig en hel del på egen hand inom IT. Numera ingår jag i skolans IKT-grupp och vi möter en blandning av svåra och roliga utmaningar. Av mina ämnen så tycker jag geografi är roligast. Även där jobbar jag med digitala verktyg och handleder några kollegor i ett projekt om GIS. Recenserar även appar på skolappar.nu.

Kontakt: Åsa Colliander Celik

Senaste kommentarer

Senaste kommentarer

Kategorier