Visar inlägg med tagg:

14

sep

När staten stigmatiserar och diskriminerar

stamp-2114884_960_720Då och då blir jag kontaktad av media som vill göra reportage om mig utifrån att jag har gått ut öppet med min adhd. Andra lärare har också kontaktat mig och i förtroende berättat att de också har en diagnos och medicinerar men att de inte vågat säga något på arbetsplatsen. Varför är det så?

Själv har jag börjat tveka när det gäller att rekommendera föräldrar och elever att begära utredningar för NPF. I skolan så ger vi ändå det stöd och gör de anpassningar som eleven behöver oavsett om det finns en  diagnos på papper eller inte. En diagnos kan nämligen innebära stora svårigheter i vuxenlivet. Inte för att man har ett funktionshinder, utan för att staten stigmatiserar och diskriminerar personer med en NPF-diagnos.

Svårigheter att få körkortstillstånd

Det är svårt att få körkort och det krävs att man kontinuerligt skickar in läkarintyg. Eftersom jag fick min diagnos som vuxen då jag redan hade körkort så har jag aldrig behövt lämna in något läkarintyg på min lämplighet som bilförare. Ingen läkare har heller anmält min olämplighet eftersom läkare i allmänhet inte anser att adhd diskvalificerar en som bilförare. Men staten i form av Transportstyrelsen anser att just personer med adhd har tvivelaktig förmåga att köra bil.

Du får inte bli polis

41026203_992415674251764_3098414958094843904_nDu kan inte bli polis om du har adhd. Något som är väldigt underligt då personer med adhd ofta har snabb reaktionsförmåga och fungerar utmärkt under press. Det är rutinen som blir tråkig och kan vara svår att hantera. Troligen är det precis som med mitt körkort, att det finns en hel del personer inom poliskåren som faktiskt var hyperaktiva och spänningssökande som barn, som är poliser. Hade de vuxit upp idag kanske de hade fått en diagnos och därmed diskvalificerat sig till sitt drömjobb.

”Om du har ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos kan du inte bli polis. Polisarbetet innebär många speciella och oförutsägbara situationer, i många olika miljöer, där det ställs höga krav på vilka beslut som ska fattas och hur man agerar. Poliser får därför inte ha medicinska hälsotillstånd eller sjukdomar som kan utlösas eller förvärras av arbetet, till exempel på grund av att man behöver ta mediciner regelbundet. Poliser får inte heller ha någon sjukdom eller något medicinskt tillstånd som kan utgöra en fara för personen själv, för kollegor eller allmänheten.”

Från Polisens webbplats

Polisens information förklarar att adhd är ett medicinskt hälsotillstånd som kan utlösas eller förvärras av polisarbetet. Du anses inte kunna fatta beslut i en oförutsägbar situation och underförstått så utgör man även en fara för kollegor och allmänhet. Det är obegripligt att dessa förlegade och stigmatiserande formuleringar står kvar. Är det något som människor med adhd är kända för, så är det sin förmåga att tänka utanför boxen och en snabb reaktionsförmåga. Det verkar som Polisen tror att adhd på något sätt skulle vara en nedsättning av intelligensen.

Omöjligt att göra lumpen

Detsamma gäller om du vill bli militär. Om du har haft eller har en NPF-diagnos så är du utesluten från det militära. Det görs ingen personlig prövning, utan staten har på ett diskriminerande sätt bestämt att du inte duger. Det här är inte bara jag kritisk till, utan det är både experter och intresseorganisationer som har protesterat mot denna bortsortering av människor. Människor som vi behöver och som troligen skulle göra ett utmärkt jobb.

De här tre olika exemplen på hur staten diskriminerar personer med NPF-diagnoser är anledningen till att jag numera tvekar till att rekommendera utredning. Trots att jag anser att en utredning är ett otroligt värdefullt redskap i förståelsen av sig själv och formandet av sin framtid. Genom dessa förlegade regler så bidrar staten till att stigmatisera adhd och vi som är öppna med våra funktionsnedsättningar blir till en nyhet att göra reportage om.

13

sep

One size passar inte alla

image”Det skulle man aldrig kunna tro , att du som är så lugn har adhd” är en av kommentarerna som jag har mött efter mitt blogginlägg om mina koncentrationssvårigheter. Till viss del kan jag förstå dem. För många har en bild av hur adhd ser ut, men få passar in i den mallen. I själva verket finns det lika många versioner av koncentrationssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som det finns människor som har dem. One size passar inte alla! Flera gånger kan svaghet vändas till styrka beroende på omständigheterna och förmågan att tänka utanför ramarna efterfrågas alltmer. Det finns några vanliga myter som jag gärna skulle vilja slå hål på.

”Adhd finns inte, det är bara läkemedelsbolagen som vill sälja medicin”

Som tur är så möter jag inte den här uppfattningen speciellt ofta och när jag gör det blir jag faktiskt rätt förbannad. Uppfattningen hänger ofta ihop med att adhd går att ”bota” med rätt uppfostran och lite ordning och reda. Tyvärr får föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar möta en del skuldbeläggande från både skolan och övrig omgivning. Den här myten hänger också samman med en misstänksamhet mot att alltfler får diagnos. Många ser det som konstigt att fler får diagnos och anser att det måste bero på att adhd överdiagnostiseras. Själv är jag övertygad om att det i själva verket finns ett mörkertal med framför allt kvinnor som inte är diagnostiserade trots att de uppfyller kriterierna. Men visst finns det yttre orsaker till att fler får diagnos, som att vårt samhälle har blivit mer komplext och därmed kräver mer av olika exekutiva och kognitiva funktioner. En annan orsak till att fler får diagnos kan givetvis vara att vi i allt mindre utsträckning tränar på att göra tråkiga saker. Den digitala revolutionen har också bidragit till att hjärnan stimuleras när barnet väljer det och det kan innebära att hjärnan inte utvecklas på samma sätt som förr i tiden. Studier har till exempel visat att tv-tittande hos små barn senare kan ha ett samband med adhd. Vad som är orsak och verkan i detta är dock fortfarande omtvistat.

”Det är bara pojkar som har adhd”

Att även flickor har adhd börjar bli alltmer känt, även om många av mina kollegor har haft svårt att upptäcka flickorna. Det hade även jag under mina första år som lärare. Att flickors symptom skiljer sig lite från pojkarnas är en anledning till det. Andra anledningar kan vara att könsroller och förväntningar gör att flickor döljer sina svårigheter längre och bättre. Om du som tjej dessutom har någon annan diagnos, som OCD, dyslexi eller depression så kan det vara det som ”syns” för omgivningen. Många med koncentrationssvårigheter kan även ha andra tilläggsdiagnoser, vilket gör att beteenden också skiljer sig åt. Precis som alla människor så har vi också andra personlighetsdrag som är mer eller mindre framträdande och som bidrar till vår unikhet.

”Om man har adhd så kan man inte klara skolan”

Vilket man såklart kan, men inte lika bra som om man vore utan sin adhd. När jag bestämde mig för att bli lärare så hade jag en tanke att jag äntligen skulle lära mig Sveriges landskap och de viktiga årtalen i historien. Men tyvärr så har det inte fastnat ännu. Vissa säger att man egentligen skulle vara smartare än andra, medan andra ser dem som inte kan koncentrera sig som ointelligenta. Givetvis är intelligensen lika spridd som i övriga befolkningen och man kan ha talang för olika saker. Det blir besvärligare att klara skolan med adhd och att få rätt stöd är superviktigt. Många anpassningar som lärare kan göra främjar dessutom samtliga elever. På vår skola är det självklart med fasta placeringar som läraren har bestämt (slippa oro för var man ska sitta) och att skriva upp lektionens start och sluttider på tavlan (slippa undra) och många andra tekniker som syftar till en inkluderande skolgång. Det som är bra för dessa elever gynnar alla elever.

”Alla med adhd är…”

…stökiga och bråkiga är två uppfattningar om elever med adhd. Andra uppfattningar är att de är lata och dumma. Istället är det nog så att många är oerhört känsliga och de känner direkt om en lärare inte tror på dem. Att bli tråkigt bemött av en lärare är något som förtar viljan att anstränga sig och man blir den där störiga personen istället. Ironi kan vara oerhört jobbigt att bli mött med som elev. En elev som inte förstår ironi känner ändå att något är konstigt. En elev som förstår ironi kan le på ytan men känna sig sårad och tillplattad. Därför får vi aldrig ge upp de ”jobbiga” eleverna eller sluta tro på att även de kan lyckas i skolan. Framför allt ska vi vara medvetna om att eleverna känner om vi tycker om dem eller inte. Så om relationen till en elev inte fungerar som den ska, då måste jag rannsaka mig själv och fundera över vilka signaler jag själv skickar ut. Låt sådant passera som inte förstör för andra, kan vara en sak att hålla mig till när jag vill förbättra en relation, och hitta det positiva hos eleven. Ett råd som håller i alla lägen.

30

aug

brain-744207_1280Hur har du det med närvaron så här i uppstarten av terminen? Då menar jag inte den fysiska närvaron, utan om du är med i tanken, det som brukar kallas mindfulness. En sak som har blivit tydlig med digitaliseringen är att många har mycket svårare att koppla av/ned idag och att störningsmomenten i vardagen hela tiden finns där. Ett problem är också att försöka göra många saker samtidigt, multitasking. Egentligen är det nästan omöjligt för hjärnan att klara av det, utan vad vi istället gör är att sekundsnabbt hoppa mellan uppgifterna. Men varje gång vi byter uppgift så måste hjärnan också ställa om och egentligen kan det ta längre tid att göra fler saker, än att fokusera på en uppgift i taget. Den enda gången som multitasking fungerar, är när vi gör något som är automatiserat samtidigt som vi gör något kognitivt krävande. Själv brukar jag alltid titta på tv när jag stryker. Det håller mitt intellekt sysselsatt medan kroppen gör något välkänt och ganska tråkigt.

Inför jobbstarten så bestämde jag mig för att det ska bli bättre ordning på mig och jag ska försöka hålla mig till en sak i taget. En anledning till det var den här videon som jag ramlade över häromdagen och den talade verkligen till mig. Den fick mig att inse att det också är viktigt att begränsa antalet fönster som jag har öppna i webbläsaren. Det är så lätt hänt att man sitter där med tio flikar öppna och visst stör det. Om du inte ser videon i fönstret nedan kan du klicka på den här länken.

Det är viktigt att vi lärare inser hur hjärnan fungerar i det digitala samhället. Vi behöver ha kunskap för att kunna vara ett stöd för elever i behov av särskilt stöd. Alla lärare måste kunna prata studieteknik med sina elever, om vi ska ha en inkluderande skolmiljö. Men ibland måste man börja med sig själv. Så från idag kommer jag köra #tablessthursdays! Att bara ha ett fönster öppet i taget i webbläsaren och för att det verkligen ska fungera så börjar jag med att öva på torsdagar. Gör ett försök du också!

16

aug

Lärare med diagnos

adhd (1)Det var först i vuxen ålder som jag fick min diagnos för koncentrationssvårigheter. Fram till idag har jag dock bara berättat för några få och nära vänner. Kort brukar jag kalla det för ADHD, egentligen står det UNS i mina papper. Den förkortningen står för ”utan närmare specifikation” och innebär att jag har flera av symptomen, men kanske inte alla, för ADHD. Det har tagit tid för mig att komma till det beslutet att berätta om mina svårigheter offentligt, eftersom det fortfarande finns en stigmatisering kring neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom har många fördomar och personer som har varit öppna med sitt funktionshinder har till och med blivit diskriminerade på arbetsplatsen. Samtidigt så ser jag det som betydelsefullt att berätta, för det är genom att berätta som vi kan få bort både myter och skuldbeläggande. Jag tror och hoppas också att kunskapen inom skolans värld är större än så och om inte jag vågar berätta, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos?

Idag tar jag medicin och det har betytt mycket för mig, men det inte har löst alla mina svårigheter. När jag var liten så var det ingen som reagerade på mina koncentrationssvårigheter. Jag betraktades som en blyg och ”duktig” flicka som fick ganska bra betyg. Däremot var jag slarvig och gjorde sällan läxor. Jag var inte hyperaktiv, men jag kunde prata sönder öronen på min omgivning. Något som jag numera vet är den ”kvinnliga”reading-86070_640 motsvarigheten till pojkars mer rörelseinriktade hyperaktivitet. Att jag kunde sitta och läsa flera timmar i sträck betraktades nog snarare som ovanligt god förmåga till koncentration, när det i själva verket var mitt sätt att koppla av och bara flyta med. Det krävdes över huvud taget ingen koncentration för mig alls för att läsa. Att däremot sluta läsa och börja med en annan aktivitet var stört omöjligt. ”Jag ska bara läsa ut kapitlet…” var mitt standardsvar medan jag fortsatte på nästa och nästa kapitel. Att fastna så i en aktivitet kallas också för hyperfokus. Men det betraktades ändå inte som en riktig svårighet eftersom det faktiskt ökade min förmåga att klara skolan, trots att jag då inte läste läxorna. 

Medicinen är en stödstruktur för mig, men den skulle inte fungera om jag inte funderade ut vilka andra stödstrukturer som hjälper mig. Råd som jag tidigare gett mina elever, tar jag nu själv fasta på. Jag tar fram mina kläder kvällen innan, sätter olika larm på mobilen och reflekterar över varför något gick bra eller mindre bra. Ibland blir jag ledsen över att vara annorlunda och att det tagit så många år att komma underfund med att jag faktiskt fungerar på ett annat sätt än vad normen är. Jag blir också ledsen över att min egen och flickors adhd diagnostiseras så sällan och sent. Men att bli ledsen förändrar inget, utan det är genom att öka min egen och andras kunskap om vad det innebär att vara kvinna och ha koncentrationssvårigheter som vi kan upptäcka och hjälpa fler flickor att bemästra sina svårigheter. Många kvinnor får sin diagnos sent i livet och det finns flera forum som riktar sig speciellt till kvinnor. Som lärare kan jag göra mycket och genom att berätta offentligt om mina egna erfarenheter så hoppas jag även kunna inspirera andra lärare.

Det kanske kan verka som ett konstigt yrkesval att bli lärare när man själv har adhd, men i själva verket är lärare ett utmärkt val för någon som  mig. Det är ett omväxlande yrke och det blir aldrig tråkigt. Jag kan vara kreativ och uppmuntras till att lösa saker självständigt och i samarbete med kollegorna. Dessutom är det ett betydelsefullt yrke med direkt bekräftelse när man gjort något bra. Jag vet att även andra kollegor och lärare i det utvidgade kollegiet misstänker att de har drag av adhd. Ibland skämtar man om det i fikarummet. Däremot är det inget som lärare verkar vilja utreda eller berätta om. Kanske ses det fortfarande som svårt att erkänna sina svaga sidor eller så tror man inte att man egentligen har adhd om man klarar av en högskoleutbildning. Självklart kan man klara en högskoleutbildning trots koncentrationssvårigheter. Vissa elever kan dock ha en krokig väg till högre studier och kanske hade jag tur. Dessutom så hade det samhälle som jag växte upp i färre distraktioner än dagens och kanske lite mer struktur i skolan. Allra viktigast för mig var nog att jag hade lärare som trodde på mig och att jag utmanades i mitt lärande. Mina egna erfarenheter är en av anledningarna till att jag tror på inkludering. En annan anledning är den forskning som presenterats den senaste tiden. Även Skolverket skriver om inkludering på sin hemsida. Att tro på sina elever har stor betydelse för deras utveckling. Genom att inkludera elever oavsett deras svårigheter så visar vi att vi tror på dem.

1342155932068_3038650I höst så kommer vår skola att jobba mer intensivt för att förverkliga målet att alla elever är inkluderade i ”vanliga” klasser. Något som jag ser fram emot. Säkert kommer jag att skriva om adhd och inkludering igen. Om du vill läsa mer redan nu kan du titta på mina tavlor ADHD och Inkludering på Pinterest där jag samlar olika länkar.

Om bloggen

Porträtt på Åsa Colliander-Celik som står framför en bokhylla.

Hur använder vi lärare digitala verktyg? Måste vi veta mer än våra elever eller är det ok att inte kunna allt? Med den takt som IT-tekniken utvecklas i så är det i stort sett omöjligt att hinna ta in allt nytt.

Men vi är i alla fall några som försöker. Jag testar gärna nya digitala verktyg och försöker hela tiden lära mig mer. Ibland blir det mest att jag nosar på ytan och andra gånger tar jag ett djupt dyk ner. Ibland glömmer jag bort det jag lärt mig och ibland gör jag fel. Om allt detta tänker jag berätta och om hur vi på vår skola försöker få fler att våga pröva.

Jag som skriver här heter
Åsa Colliander Celik och är So-lärare på Mälarhöjdens skola och en av skolans nya förstelärare. Jag har alltid varit intresserad av nya saker och har därför lärt mig en hel del på egen hand inom IT. Numera ingår jag i skolans IKT-grupp och vi möter en blandning av svåra och roliga utmaningar. Av mina ämnen så tycker jag geografi är roligast. Även där jobbar jag med digitala verktyg och handleder några kollegor i ett projekt om GIS. Recenserar även appar på skolappar.nu.

Kontakt: Åsa Colliander Celik

Senaste kommentarer

Senaste kommentarer

Kategorier