Det var först i vuxen ålder som jag fick min diagnos för koncentrationssvårigheter. Fram till idag har jag dock bara berättat för några få och nära vänner. Kort brukar jag kalla det för ADHD, egentligen står det UNS i mina papper. Den förkortningen står för ”utan närmare specifikation” och innebär att jag har flera av symptomen, men kanske inte alla, för ADHD. Det har tagit tid för mig att komma till det beslutet att berätta om mina svårigheter offentligt, eftersom det fortfarande finns en stigmatisering kring neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom har många fördomar och personer som har varit öppna med sitt funktionshinder har till och med blivit diskriminerade på arbetsplatsen. Samtidigt så ser jag det som betydelsefullt att berätta, för det är genom att berätta som vi kan få bort både myter och skuldbeläggande. Jag tror och hoppas också att kunskapen inom skolans värld är större än så och om inte jag vågar berätta, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos?

Idag tar jag medicin och det har betytt mycket för mig, men det inte har löst alla mina svårigheter. När jag var liten så var det ingen som reagerade på mina koncentrationssvårigheter. Jag betraktades som en blyg och ”duktig” flicka som fick ganska bra betyg. Däremot var jag slarvig och gjorde sällan läxor. Jag var inte hyperaktiv, men jag kunde prata sönder öronen på min omgivning. Något som jag numera vet är den ”kvinnliga” motsvarigheten till pojkars mer rörelseinriktade hyperaktivitet. Att jag kunde sitta och läsa flera timmar i sträck betraktades nog snarare som ovanligt god förmåga till koncentration, när det i själva verket var mitt sätt att koppla av och bara flyta med. Det krävdes över huvud taget ingen koncentration för mig alls för att läsa. Att däremot sluta läsa och börja med en annan aktivitet var stört omöjligt. ”Jag ska bara läsa ut kapitlet…” var mitt standardsvar medan jag fortsatte på nästa och nästa kapitel. Att fastna så i en aktivitet kallas också för hyperfokus. Men det betraktades ändå inte som en riktig svårighet eftersom det faktiskt ökade min förmåga att klara skolan, trots att jag då inte läste läxorna. 

Medicinen är en stödstruktur för mig, men den skulle inte fungera om jag inte funderade ut vilka andra stödstrukturer som hjälper mig. Råd som jag tidigare gett mina elever, tar jag nu själv fasta på. Jag tar fram mina kläder kvällen innan, sätter olika larm på mobilen och reflekterar över varför något gick bra eller mindre bra. Ibland blir jag ledsen över att vara annorlunda och att det tagit så många år att komma underfund med att jag faktiskt fungerar på ett annat sätt än vad normen är. Jag blir också ledsen över att min egen och flickors adhd diagnostiseras så sällan och sent. Men att bli ledsen förändrar inget, utan det är genom att öka min egen och andras kunskap om vad det innebär att vara kvinna och ha koncentrationssvårigheter som vi kan upptäcka och hjälpa fler flickor att bemästra sina svårigheter. Många kvinnor får sin diagnos sent i livet och det finns flera forum som riktar sig speciellt till kvinnor. Som lärare kan jag göra mycket och genom att berätta offentligt om mina egna erfarenheter så hoppas jag även kunna inspirera andra lärare.

Det kanske kan verka som ett konstigt yrkesval att bli lärare när man själv har adhd, men i själva verket är lärare ett utmärkt val för någon som  mig. Det är ett omväxlande yrke och det blir aldrig tråkigt. Jag kan vara kreativ och uppmuntras till att lösa saker självständigt och i samarbete med kollegorna. Dessutom är det ett betydelsefullt yrke med direkt bekräftelse när man gjort något bra. Jag vet att även andra kollegor och lärare i det utvidgade kollegiet misstänker att de har drag av adhd. Ibland skämtar man om det i fikarummet. Däremot är det inget som lärare verkar vilja utreda eller berätta om. Kanske ses det fortfarande som svårt att erkänna sina svaga sidor eller så tror man inte att man egentligen har adhd om man klarar av en högskoleutbildning. Självklart kan man klara en högskoleutbildning trots koncentrationssvårigheter. Vissa elever kan dock ha en krokig väg till högre studier och kanske hade jag tur. Dessutom så hade det samhälle som jag växte upp i färre distraktioner än dagens och kanske lite mer struktur i skolan. Allra viktigast för mig var nog att jag hade lärare som trodde på mig och att jag utmanades i mitt lärande. Mina egna erfarenheter är en av anledningarna till att jag tror på inkludering. En annan anledning är den forskning som presenterats den senaste tiden. Även Skolverket skriver om inkludering på sin hemsida. Att tro på sina elever har stor betydelse för deras utveckling. Genom att inkludera elever oavsett deras svårigheter så visar vi att vi tror på dem.

I höst så kommer vår skola att jobba mer intensivt för att förverkliga målet att alla elever är inkluderade i ”vanliga” klasser. Något som jag ser fram emot. Säkert kommer jag att skriva om adhd och inkludering igen. Om du vill läsa mer redan nu kan du titta på mina tavlor ADHD och Inkludering på Pinterest där jag samlar olika länkar.