Visar inlägg med tagg:

30

aug

brain-744207_1280Hur har du det med närvaron så här i uppstarten av terminen? Då menar jag inte den fysiska närvaron, utan om du är med i tanken, det som brukar kallas mindfulness. En sak som har blivit tydlig med digitaliseringen är att många har mycket svårare att koppla av/ned idag och att störningsmomenten i vardagen hela tiden finns där. Ett problem är också att försöka göra många saker samtidigt, multitasking. Egentligen är det nästan omöjligt för hjärnan att klara av det, utan vad vi istället gör är att sekundsnabbt hoppa mellan uppgifterna. Men varje gång vi byter uppgift så måste hjärnan också ställa om och egentligen kan det ta längre tid att göra fler saker, än att fokusera på en uppgift i taget. Den enda gången som multitasking fungerar, är när vi gör något som är automatiserat samtidigt som vi gör något kognitivt krävande. Själv brukar jag alltid titta på tv när jag stryker. Det håller mitt intellekt sysselsatt medan kroppen gör något välkänt och ganska tråkigt.

Inför jobbstarten så bestämde jag mig för att det ska bli bättre ordning på mig och jag ska försöka hålla mig till en sak i taget. En anledning till det var den här videon som jag ramlade över häromdagen och den talade verkligen till mig. Den fick mig att inse att det också är viktigt att begränsa antalet fönster som jag har öppna i webbläsaren. Det är så lätt hänt att man sitter där med tio flikar öppna och visst stör det. Om du inte ser videon i fönstret nedan kan du klicka på den här länken.

Det är viktigt att vi lärare inser hur hjärnan fungerar i det digitala samhället. Vi behöver ha kunskap för att kunna vara ett stöd för elever i behov av särskilt stöd. Alla lärare måste kunna prata studieteknik med sina elever, om vi ska ha en inkluderande skolmiljö. Men ibland måste man börja med sig själv. Så från idag kommer jag köra #tablessthursdays! Att bara ha ett fönster öppet i taget i webbläsaren och för att det verkligen ska fungera så börjar jag med att öva på torsdagar. Gör ett försök du också!

23

aug

Att lära sig något nytt

imageDet blev en omtumlande första vecka i skolan. Det är alltid lika roligt att ta emot eleverna och jag har redan hunnit träffa alla mina klasser. Sen väckte mitt förra blogginlägg, om min egen ADHD, en hel del uppmärksamhet och har spridits av många. Flera har också kontaktat mig på olika sätt och jag har mött stor värme. Som grädde på moset så blev jag också nominerad till Guldäpplet tillsammans med mina kollegor Jannike Kohinoor och Helena Dalivin och 77 andra lärare i Sverige. Så ni förstår att jag är både stolt och omtumlad.

Sommarlovet är till för att vila upp sig och ett sätt att göra det är ju att läsa. Nu har jag inte bara vilat och läst i sommar, jag har ”pluggat på riktigt” också. Under hela sommarlovet så har jag deltagit i en kurs för att lära mig programmeringsspråket Python. Förra sommaren lärde jag mig Scratch. Busenkelt! Så när jag såg den här kursen och läste informationen om att det ungefär krävdes två timmar per vecka, så tänkte jag varför inte? Det fixar jag! Det har verkligen varit på en enkel nivå. Och ändå så svårt! Att byta perspektiv och sätta sig på elevens plats väcker många andra tankar och lärdomar än de man ursprungligen tänkt sig. Jag har varit nära att ge upp, jag har fått be om hjälp och jag har sökt i textboxen efter svaret. Jag har lärt mig att kämpa mig till kunskapen, jag fick hjälp att lära mig hitta lösningar på andra sätt och jag insåg att det inte fanns något facit, utan olika lösningar funkade. Det fick mig att fundera på hur lärandet går till egentligen. Vad har gjort att jag inte har gett upp?

En viktig faktor var att kursen var väldigt enkelt och bra upplagd med samma rutiner varje vecka. Se en till två videoföreläsningar, läsa i textboxen, göra ett quiz och lösa en programmeringsuppgift. En annan viktig faktor var att jag verkligen var motiverad. Våra tjejer i Girls Code har blivit jätteduktiga och om jag ska kunna fortsätta med dem så måste jag själv förstå det datalogiska tänkandet bättre. Jag tipsade några kollegor om kursen och fick med några på tåget. Tävlingslusten att lösa problemet först eller åtminstone lika snabbt ska inte heller underskattas. Slutligen så har jag haft världens bästa mentor som jag kunnat fråga när som helst (utom tidiga morgonar) eftersom vi delar hushåll och han är min son. Ibland blev han rätt irriterad när jag gjorde fel. För trots att han själv inte kan Python, utan ett par andra programmeringsspråk, så har han förstått logiken och det som kallas datalogiskt tänkande. Någon gång i början så gick han igenom problemet så snabbt att jag inte riktigt fattade hur ”vi” löste det. Då insåg jag att jag måste få göra själv för att jag ska lära mig. Oftast har han varit otroligt tålmodig och visat mig strategier för hur jag bör tänka och hur jag själv kan söka mig fram till lösningen genom andras instruktioner på nätet. Om du själv vill testa Python så finns kortare instruktioner här.

Så nu kanske ni förstår att sommarläsandet har varit en ren avkoppling för mig, vare sig det har handlat om pedagogik eller skönlitteratur. Dessutom har det ju regnat en del den här sommaren och därför har vi fått hitta på saker att göra inomhus. Att läsa och titta på TV har varit perfekta sysselsättningar. Så för första gången i mitt liv så har jag ”binge”-tittat på två säsonger av en TV-serie, nämligen Silicon Valley. Ett humorprogram för oss programmerare.

16

aug

Lärare med diagnos

adhd (1)Det var först i vuxen ålder som jag fick min diagnos för koncentrationssvårigheter. Fram till idag har jag dock bara berättat för några få och nära vänner. Kort brukar jag kalla det för ADHD, egentligen står det UNS i mina papper. Den förkortningen står för ”utan närmare specifikation” och innebär att jag har flera av symptomen, men kanske inte alla, för ADHD. Det har tagit tid för mig att komma till det beslutet att berätta om mina svårigheter offentligt, eftersom det fortfarande finns en stigmatisering kring neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom har många fördomar och personer som har varit öppna med sitt funktionshinder har till och med blivit diskriminerade på arbetsplatsen. Samtidigt så ser jag det som betydelsefullt att berätta, för det är genom att berätta som vi kan få bort både myter och skuldbeläggande. Jag tror och hoppas också att kunskapen inom skolans värld är större än så och om inte jag vågar berätta, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos?

Idag tar jag medicin och det har betytt mycket för mig, men det inte har löst alla mina svårigheter. När jag var liten så var det ingen som reagerade på mina koncentrationssvårigheter. Jag betraktades som en blyg och ”duktig” flicka som fick ganska bra betyg. Däremot var jag slarvig och gjorde sällan läxor. Jag var inte hyperaktiv, men jag kunde prata sönder öronen på min omgivning. Något som jag numera vet är den ”kvinnliga”reading-86070_640 motsvarigheten till pojkars mer rörelseinriktade hyperaktivitet. Att jag kunde sitta och läsa flera timmar i sträck betraktades nog snarare som ovanligt god förmåga till koncentration, när det i själva verket var mitt sätt att koppla av och bara flyta med. Det krävdes över huvud taget ingen koncentration för mig alls för att läsa. Att däremot sluta läsa och börja med en annan aktivitet var stört omöjligt. ”Jag ska bara läsa ut kapitlet…” var mitt standardsvar medan jag fortsatte på nästa och nästa kapitel. Att fastna så i en aktivitet kallas också för hyperfokus. Men det betraktades ändå inte som en riktig svårighet eftersom det faktiskt ökade min förmåga att klara skolan, trots att jag då inte läste läxorna. 

Medicinen är en stödstruktur för mig, men den skulle inte fungera om jag inte funderade ut vilka andra stödstrukturer som hjälper mig. Råd som jag tidigare gett mina elever, tar jag nu själv fasta på. Jag tar fram mina kläder kvällen innan, sätter olika larm på mobilen och reflekterar över varför något gick bra eller mindre bra. Ibland blir jag ledsen över att vara annorlunda och att det tagit så många år att komma underfund med att jag faktiskt fungerar på ett annat sätt än vad normen är. Jag blir också ledsen över att min egen och flickors adhd diagnostiseras så sällan och sent. Men att bli ledsen förändrar inget, utan det är genom att öka min egen och andras kunskap om vad det innebär att vara kvinna och ha koncentrationssvårigheter som vi kan upptäcka och hjälpa fler flickor att bemästra sina svårigheter. Många kvinnor får sin diagnos sent i livet och det finns flera forum som riktar sig speciellt till kvinnor. Som lärare kan jag göra mycket och genom att berätta offentligt om mina egna erfarenheter så hoppas jag även kunna inspirera andra lärare.

Det kanske kan verka som ett konstigt yrkesval att bli lärare när man själv har adhd, men i själva verket är lärare ett utmärkt val för någon som  mig. Det är ett omväxlande yrke och det blir aldrig tråkigt. Jag kan vara kreativ och uppmuntras till att lösa saker självständigt och i samarbete med kollegorna. Dessutom är det ett betydelsefullt yrke med direkt bekräftelse när man gjort något bra. Jag vet att även andra kollegor och lärare i det utvidgade kollegiet misstänker att de har drag av adhd. Ibland skämtar man om det i fikarummet. Däremot är det inget som lärare verkar vilja utreda eller berätta om. Kanske ses det fortfarande som svårt att erkänna sina svaga sidor eller så tror man inte att man egentligen har adhd om man klarar av en högskoleutbildning. Självklart kan man klara en högskoleutbildning trots koncentrationssvårigheter. Vissa elever kan dock ha en krokig väg till högre studier och kanske hade jag tur. Dessutom så hade det samhälle som jag växte upp i färre distraktioner än dagens och kanske lite mer struktur i skolan. Allra viktigast för mig var nog att jag hade lärare som trodde på mig och att jag utmanades i mitt lärande. Mina egna erfarenheter är en av anledningarna till att jag tror på inkludering. En annan anledning är den forskning som presenterats den senaste tiden. Även Skolverket skriver om inkludering på sin hemsida. Att tro på sina elever har stor betydelse för deras utveckling. Genom att inkludera elever oavsett deras svårigheter så visar vi att vi tror på dem.

1342155932068_3038650I höst så kommer vår skola att jobba mer intensivt för att förverkliga målet att alla elever är inkluderade i ”vanliga” klasser. Något som jag ser fram emot. Säkert kommer jag att skriva om adhd och inkludering igen. Om du vill läsa mer redan nu kan du titta på mina tavlor ADHD och Inkludering på Pinterest där jag samlar olika länkar.

7

aug

Vem har rätt till bra arbetsmiljö?

Vissa händelser får en att reflektera lite extra. Nu i slutet på sommarlovet hamnade vi på akuten med en äldre, nära släkting och fick stanna kvar på observation. Innan vi hade åkt in så hade jag sett på morgonnyheterna att 20 sjuksköterskor hade sagt upp sig från akuten på Karolinska i Solna. Så det var med viss nervositet som vi åkte till Karolinska i Huddinge. Tråkigt nog så verkar det som om sjuksköterskornas löneutveckling ofta står i konflikt med lärarnas. Visst borde en treårig högskoleutbildning vara värd en ordentlig lön. Nu verkar politikerna ha vaknat (lite sent, men ändå) när det gäller lärarnas löner. Detsamma borde de göra med sjuksköterskornas löner så att vidareutbildning, ansvar och specialisering  ger resultat i lönekuvertet.

För några år sedan var vi också på akuten och då upprördes jag över väldigt långa väntetider och en bedrövlig städning. Lokalerna var verkligen slitna och det låg stora dammråttor inne på patienttoaletten. Lika upprörd som jag var då, lika positivt överraskad blev jag nu. Förutom att vi hela tiden blev mycket proffesionellt bemötta så var allt rent och prydligt. Men den riktigt stora förvåningen kom när vi såg rummet på avdelningen för observation, på Kirurgiska akutvårdsavdelningen, KAVA. En helt nybyggd/nyrenoverad avdelning där det bara fanns enkelrum. Så ljust, snyggt och med ett tydligt syfte att vara lättstädat. ”Oj, det finns egen toalett också…”, ”…och titta där, TV på rummet”, ”Vad är det här? En surfplatta!?”. Det fanns till och med ett sängskåp så att en anhörig kunde sova kvar. Det var inget som någon av oss hade tänkt eller planerat, men det kändes rätt självklart att erbjuda sig att stanna kvar. Vem vill inte sova i en sådan fin miljö?

Jag vet att det har förekommit en hel del kritik när det gäller kostnaderna för Nya Karolinska, men om det är så här det är tänkt så är det värt det. För det är egentligen inte lyxutrustning som det handlar om utan en värdig miljö för sjuka människor och en hållbar arbetsmiljö för de anställda. Miljön är nämligen ändamålsenlig och fyller en funktion. Fåtöljer med hjul på kan även fungera som rullstolar. Eget badrum, med disk för till exempel bäcken, förhindrar smittspridning av resistenta bakterier och att en anhörig kan stanna kvar, minskar arbetsbelastningen för personalen samtidigt som den sjuke känner sig tryggare och kan återhämta sig snabbare.

Det finns ingen som är emot ändamålsenliga lokaler, problemet kommer när det ska bekostas med skattepengar. Under våren besökte jag både Spotifys och Klarnas kontor i Stockholm och där hade det inte snålats på arbetsmiljön. Lokalerna var såväl vackra som funktionella och det fanns gott om utrymmen för olika verksamheter. Där fanns småbord för mindre grupper och platser för både avkoppling och lek. Det fanns egna skrivbord och tysta rum, allt anpassat efter de olika arbetsuppgifterna. Kreativiteten kan flöda fritt och effektiviteten främjas också. Det får mig att tänka på vår skolas lokaler i Mälarhöjden, där vi har trånga korridorer och inget ordentligt uppehållsrum. Inte heller har vi några grupprum och idrottshall får vi låna från Västertorp eftersom vår inte räcker till. Det ska givetvis inte slösas med skattepengar, men jag tror att satsningar på miljön kan ge förbättrade resultat i både skola och sjukvård. Säkert så kan bra möbler och lokaler främja lärande och även förhindra mobbning. Vad skulle det vara värt i kronor och ören?

Det enda som saknades på detta femstjärniga sjukhus var en ”stör ej-skylt” att hänga på dörren. För här märktes ingen brist på personal, engagemang eller vänlighet. Ideligen kom personalen in och kollade att allt stod rätt till. När natten var över var jag helt slut. Det är verkligen som de säger att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk. Stort tack till personalen på akuten och KAVA på Huddinge sjukhus och ett stort tack till de som har medverkat till de fantastiska lokalerna!

1

aug

Sommarlovsläsning

Lärare som har svårt att stänga av jobbet kan möta på ett visst motstånd på nätet av kollegor som lätt växlar läget till ledighet. Men alla har inte en fungerande av och på knapp. Många behöver varva ned och samla tankarna genom att läsa och skriva olika jobbrelaterade texter. Det är något som märks i olika inlägg i sociala medier där många inlägg kommer direkt efter skolavslutningen. Under året kommer många lärares blogginlägg på söndagar och det är också då som många läser blogginläggen. Så inför skolstarten kommer vi självklart också se en ökning med jobbrelaterade inlägg på Facebook och Twitter. Eftersom jag ser sommaren som tid då jag både kan koppla av och lära mig nya saker så har jag försökt beskriva det i ett diagram som jag gjort i Piktochart.

Tyvärr finns det en hel del kollegor som retar sig på oss som inte riktigt fixar att växla ned direkt. I olika Facebookgrupper kan det dyka upp inlägg som: ”Nu är det dags att ta ledigt” i kommentarsfälten. Varför bry sig? Det är väl bara att stänga av aviseringarna för den gruppen om man inte vill läsa jobbrelaterade inlägg. Vi gör troligen det som vi själva mår bäst av och kommentarer av det slaget är så onödiga.

Visst har sommaren bjudit på många fina dagar. Jag gillar nämligen regn, då man med gott samvete kan ligga inne och läsa eller bara pyssla lite. Dessutom reste vi till sol och värme, så jag kan verkligen inte klaga. Det är så tacksamt med en lång ledighet då man hinner med så många olika aktiviteter och träffa olika människor. Jag har hunnit med både en vecka hos svärmor, firat en nybakad student, gått en sommarkurs i programmering (Python), besökt museum, läst böcker och fastnat i tyfonen Chan-Hom. Det sistnämda kändes ändå som en bra erfarenhet då arbetsområdet ”Sårbara platser” är viktigt i geografikursen. Att vi blev väl omhändertagna hela tiden var såklart något som bidrog till att vi kunde känna oss säkra.

20150711_111817_resized

Chan-Hom möter Shanghai fotat från hotellrummet.

Eftersom jag skrev uppsats för Magisterprogrammet i våras, så har jag läst massor av didaktisk litteratur under året. Det innebar i alla fall att några böcker inte hanns med och de har jag nu läst på sommarlovet. Visst varvade jag med skönlitterärar romaner och deckare också. En bok som jag verkligen kan rekommendera är ”Det tänkande klassrummet” av Ann S Philgren. Det är en bok som på ett tydligt och klart sätt beskriver hur vi kan göra tänkandet synligt för våra elever. Hon tar ett helhetsgrepp på undervisning och redogör för teorier och ger praktiska exempel. Dessutom finns det utmärkta diskussionsfrågor efter varje kapitel så boken kan också passa att läsa i arbetslaget. Jag hann också med att läsa Göran Svanelids ”De fem förmågorna i teori och praktik – Boken om The Big 5”. Även den boken fokuserar på att göra tänkandet synligt för elever och föräldrar. För mig var det roligt att på det här sättet få återuppleva min didaktiklärare från Lärarhögskolan. Jag kunde riktigt höra Göran när han föreläste för oss. Även då var skolans kompensatoriska roll en viktig drivkraft och en av anledningarna till att jag gillade honom och hans idéer redan då. Däremot kan jag inte minnas Vygotskij från den tiden, utan hans teorier har jag läst senare. Boken tydliggjorde en hel del även om vi redan jobbar mycket med the Big five och olika stödstrukturer. Det är alltid bra att befästa det som man redan har kunskap om. En bok som jag förhoppningsvis kommer att få när jag kommer tillbaka till skolan (jag råkade nämligen höra vår rektor beställa den till förstelärarna) är ”Mindset- du blir vad du tänker” av Carol S Dweck. en bok som jag har hört mycket gott om och verkligen ser fram emot att läsa. Så jag hoppas att även hösten bjuder på underhållande läsning och att var och en får göra det som den mår bra av.

Om bloggen

Porträtt på Åsa Colliander-Celik som står framför en bokhylla.

Hur använder vi lärare digitala verktyg? Måste vi veta mer än våra elever eller är det ok att inte kunna allt? Med den takt som IT-tekniken utvecklas i så är det i stort sett omöjligt att hinna ta in allt nytt.

Men vi är i alla fall några som försöker. Jag testar gärna nya digitala verktyg och försöker hela tiden lära mig mer. Ibland blir det mest att jag nosar på ytan och andra gånger tar jag ett djupt dyk ner. Ibland glömmer jag bort det jag lärt mig och ibland gör jag fel. Om allt detta tänker jag berätta och om hur vi på vår skola försöker få fler att våga pröva.

Jag som skriver här heter
Åsa Colliander Celik och är So-lärare på Mälarhöjdens skola och en av skolans nya förstelärare. Jag har alltid varit intresserad av nya saker och har därför lärt mig en hel del på egen hand inom IT. Numera ingår jag i skolans IKT-grupp och vi möter en blandning av svåra och roliga utmaningar. Av mina ämnen så tycker jag geografi är roligast. Även där jobbar jag med digitala verktyg och handleder några kollegor i ett projekt om GIS. Recenserar även appar på skolappar.nu.

Kontakt: Åsa Colliander Celik

Senaste kommentarer

Senaste kommentarer

Kategorier