5
dec
Gårdagen var intensiv, som så många andra dagar. Jag deltog i både medarbetarsamtal och förstelärarmöte och däremellan hade jag lektion och rastvakt. Dessutom hade två kollegor en mycket uppskattad presentation av appar de använder i matten och No:n, på vårt gemensamma fika och en app till kaffet. Dagen gav ändå en hel del tid för eftertanke och reflektion och det som jag konstaterade är att jag kanske har lite mycket att göra. Vilken tur att jag då även skulle gå på bikramyoga på kvällen. Förutom då vi en gång fick pröva skrattyoga på en studiedag (många år sedan), så har jag inte hållit på med yoga förr. Nu har jag dock gått på bikramyoga i två månader och träningen passar mig perfekt.
Under 90 min måste jag bara fokusera på att försöka följa instruktionen och styra kroppens muskler och andning. Allt sker i en lokal med cirka 45 graders värme. Bikramyogan lär skilja sig från annan yoga på det viset, att instruktören berättar vad du ska göra istället för att visa. Hur ska jag då veta att jag gör rätt? En instruktör brukar säga: Du kan inte kunna, utan att börja. Du måste börja, för att kunna. Det är precis vad jag vill säga till eleverna, som är så osäkra på att göra något nytt, eftersom de känner sig bedömda hela tiden. De måste våga sätta igång med görandet, för att så småningom komma in i kunnandet. Betygen skapar en otrolig stress hos eleverna och en teoretisk instruktion hjälper dem inte alltid att förstå vad de ska göra. Jag har också svårt att förstå vad jag ska göra när instruktören säger: lyft armarna ovan huvudet och svinga höger arm under vänster, lås knäna, spänn rumpan och magen, sjunk ned och lyft vänster ben ovan höger… Allt går så snabbt, och inte kan jag skillnad på höger och vänster heller. Vilken tur att jag då har 25 andra att titta på i lokalen. Hur gör de? Alla utgör de ett exempel på görandet, som hjälper mig att tolka instruktionen. Att elevexempel är viktiga för elevers lärande får en helt ny betydelse för mig som elev.
Senaste kommentarer