Vi jobbar med samhällsekonomi i mina nior och i fredags, på veckans sista lektion skulle de skriva en svar på en insändare om skatter, för att öva på att argumentera och att se saker från olika perspektiv. Efter nyheterna på torsdagskvällen så kändes det som en så meningslös uppgift. Istället valde jag ett angeläget ämne. Något som är på riktigt och händer nu. Flyktingkatastrofen.
”Såg ni nyheterna igår?” frågar jag, men ansiktena framför mig är alldeles blanka, nollställda. Ingen svarar. ”Vet ni vad som har hänt?”. De tittar lite försiktigt på varandra och så får jag själv fylla i svaret på min egen fråga. Då vaknar några till liv. De har sett, hängt med och vet i stora drag vad som hänt. Men bara ett fåtal. De andra eleverna har varit upptagna av träningar, läxor och sin egen bubbla på sina sociala flöden.
Jag varnar innan jag visar bilden, som har dragit igång reaktionerna denna gång, och säger att man inte måste titta. De flesta har inte sett den och de reagerar som så många andra. Med upprördhet.
Tillsammans försöker vi reda ut vad som hänt. Men hela tiden dyker nya frågor upp. ”Varför tog de gummibåt?” frågar eleverna. Då letar jag fram filmklippet med Hans Rosling där han får förklara. Det hjälper inte mycket utan de blir bara mer konfunderande. Vi tittar på ett annat klipp och några bilder från Budapests Centralstation. Ibland älskar jag Google.
Eftersom jag känner att jag och några få elever tagit så mycket av talutrymmet så bryter vi för diskussioner i grupperna. Det börjas direkt att diskuteras utifrån olika perspektiv och alla håller sig till ämnet. Det engagerar. Lektionen börjar ta slut och jag ska försöka knyta ihop säcken. De olika grupperna får säga vad de diskuterat. Återigen dyker nya frågor upp. ”Varför delar inte alla länder på flyktingarna?”, ”Varför gör man inget åt kriget i Syrien?”, ”Varför låter man dem inte söka visum på ambassaderna?”.
”Jag vet inte” svarar jag och så slutar vi.
Senaste kommentarer